TANT BERTAS JASSKAPELL, bandet med den breda repertoaren, det glada humöret och den friska aptiten…
Året var 1963. Tage Erlander var statsminister, Gunnar Sträng finansminister och Olof Palme kom in i regeringen som konsultativt statsråd. Sovjet skickade upp den första kvinnan i rymden, Valentina Teresjkova, president John F. Kennedy mördades i Dallas, brittiske försvarsministern Profumo fick avgå sedan det avslöjats att han blivit bukbroder med en sovjetisk militärattaché hos lyxfnasket Christine Keeler, posttåget mellan Glasgow och London rånades på 2,5 miljoner pund, den första James Bond-filmen ”Agent 007 med rätt att döda” hade premiär i Sverige, Bo Widerberg debuterade som filmregissör med ”Barnvagnen”, Erik Carlsson ”på taket” och Ewy Rosqvist vann var sin klass i Monte Carlo-rallyt, frågesportprogrammet ”Vi i femman” hade premiär i radio, Sven-Ingvars låg på Svensktoppen med ”Ett litet rött paket” och Lill-Babs med ”Gröna granna sköna sanna sommar”, Elvis Presley toppade USA-listorna med ”Devil in disguise” och en engelsk gitarrkvartett med yvigt hår slog världen med häpnad med ”She loves you, yeah yeah yeah”.
Och i Göteborg började fem totalt trendokänsliga 25-åringar spela någon sorts populärmusik i en grupp som efter ett tag fick namnet ”Hornbockarne”, därför att den bestod av fyra horn (=mässingsinstrument) och en banjo. Initiativtagare och drivande kraft var trumpetaren Lasse Skoog, legendarisk skolbandsmusiker på 50-talet (Storyville Stompers och Wild Cats) som nyligen kommit tillbaka till Göteborg efter juridikstudier i Stockholm, och tre av de andra, Anders Svensson (althorn), Peter Svedholm (tenorhorn/ventilbasun) och Roger Malmstedt (banjo), hade varit gymnasiekamrater med Lasse på Vasa HAL. 1962 hade de alla blivit medlemmar i den då nystartade studentorkestern Tongångarna och där lärde de känna en lång västgöte, Bert Slättung, som nu fick vara med i gruppen därför att han disponerade ett helikon, en cirkelformad bastuba. - I Tongångarna fanns f ö en annan av Lasse Skoogs gymnasiekompisar, Ralph Henrikson, som blåste trumpet, och första terminen deltog också en viss Lasse Elf – han spelade då tuba! - Bland trombonisterna fanns flickornas gunstling Kay Pollack, som då ännu inte hade börjat med vare sig teater eller film.
Hornbockarnes repertoar var – som det står i ett samtida brev som skickades ut för att ragga speljobb – ”variationsrik” och ”allomfattande”. En spellista från april 1964 bekräftar detta: bland de 28 låtarna fanns både ”Bohus Bataljon”, ”Konvaljens avsked”, ”Schottis på Valhall” och ”Alexander’s Ragtime Band”. Sju låtar, d v s exakt 25%, var jazzlåtar, men bara ett halvår senare hade repertoaren mer än fördubblats och andelen jazziga låtar ökat till ca 50 % med t ex. ”At a Georgia camp meeting”, ”Shout’em Aunt Tilly”, ”That’s my home” och ”When my baby smiles at me”. Lasse plockade ur sin skolbandsrepertoar och kämpade för att lära ut låtarna till de fyra andra, som visserligen lyssnat på men aldrig spelat jazz (Peter och Roger hade däremot spelat folkmusik och Bert hade varit med i en blåsorkester i Nossebro).
Hornbockarne hade ju träffats på Kåren på Götabergsgatan (Tongångarna repeterade där) och hade första året sina repetitioner där. Sommaren -64 lyckades man genom Lasses juristkontakter få tillgång till en våning i ett gammalt patricierhus på Avenyn (där McDonald’s nu ligger), men huset revs samma höst, och det var då som Peters mamma Berta Svedholm ömkade sig över bandet och lät det vara i hennes källare i huset på Gamla Björlandavägen på Hisingen. Berta gillade den musik Hornbockarne spelade; de gamla jazzlåtarna var ju till stor del hennes ungdoms dansmusik.
Hornbockarne hade ingen trummis från början. Ibland försökte Bert sköta en high-hat, en fotdriven cymbal, med högerfoten samtidigt som han spelade tuba. Men vintern 1964 började Lasses äldre bror Bertil Skoog, som också hade ett förflutet som skolbandsmusiker, vara med och spela trummor. Efter ca 3-4 år hoppade han av Hornbockarne p g av att hans nystartade firma i datorbranschen tog för mycket tid (han kom senare tillbaka som trummis i bl a Husband Jazzband). – Roger kände en jazzintresserad kille som spelade klarinett, Bertil Bergholtz, inflyttad från Värmland, och 1965 kom Bertil med bandet. Någon gång i den vevan hade Anders Svensson lämnat bandet och flyttat från staden. Bandet var alltså fortfarande oftast en kvintett.
Hornbockarne hade en del spelningar inom universitetsvärlden, på kårdanser, institutionsfester och liknande, och ägnade sig flitigt åt att repetera, d v s träffas, spela, prata och – äta! Redan i Bertas källare var ätandet en viktig del av sammankomsterna och då var det Peters fru Lil som skötte mathållningen (Peter och Lil bodde i övervåningen i Bertas hus). När repetitionerna under senare delen av 60-talet kom att hållas omväxlande hos Lasse Skoogs mamma Svea, som drev Strandbaren på Öckerö, och hos Rogers mamma Sigrid ”Siggan” Malmstedt i hennes och maken Alfreds ”Affens” villa i Björlanda, fick bandet två nya matmammor, och det är ingen tvekan om att bordet var mest välfyllt och varierat hos Siggan (läs ett exempel i utdrag ur bandet "loggbok" från 1968). Ätandet hade såna proportioner att trombonisten Sture Westlund, som var mer eller mindre fast medlem i bandet ett par år i slutet av 60-talet, alltid talade om det som ”det där Smörgåsbandet”…
Läsåret 1967-68 vistades Bert i Istanbul för studier (som det inte blev så mycket bevänt med) i orientaliska språk. Under tiden tog Peter hand om bastuban, och när Bert kom tillbaka, ville Peter gärna fortsätta spela tuba, så bandet skramlade till en barytonsaxofon åt Bert (600:- på Hagströms). Våren -68 fick bandet en ny trummis, en skönlockig yngling från Småland, Anders Winald, som varit medlem i Tongångarna ett tag liksom de andra och gjort sig känd genom olika jazz- och dansmusikgrupper. Någon gång 67/68 bytte bandet namn från ”Hornbockarne” (som ofta gav upphov till dåliga skämt) till ”Tant Bertas Jasskapell” för att hedra Berta Svedholm som försett bandet med repetitionslokal under lång tid i början.
Anders W höll på med socialvetenskapliga studier och träffade på en kurs 1969 en man som sysslade med delvis samma saker och som spelade altsaxofon, Lasse Elf, en garvad dans- och jazzmusiker med rötter i Östergötland. Lasse var just då utan fast band och lockades att komma med i ”Bertas”. Det var f ö genom honom som Sture Westlund introducerades vid mat-, prat- och spelseanserna hos Svea och Siggan (de hade spelat ihop i ”Dixie Six”).
Bandet hade nu sju, ibland åtta medlemmar och repertoaren var sen länge till största delen traditionell jazz. Spelningarna ägde till stor del rum på privata kalas eller firmafester. Bert lämnade bandet ytterligare en gång 1971 (flyttade till Umeå) och den här gången skulle det dröja över sju år innan han kom tillbaka. Men samma år köpte Bertil sin första segelbåt, kosterbåten Delfin, och detta blev början till en lång rad ”Berta-seglingar” som Bert alltid försökta komma ner till. Hamnar och bryggor i Bohuslän besöktes då och båtfolk och bofasta bjöds på musik och underhållning. Bandet bytte då tillfälligt namn till ”Salta Bertas Bomkapell”… Bertil hade en seglarkompis med gitarr, Magne Johnsen, invandrad från Nordnorge, och via segling och bryggspel gled han in i Berta-gemenskapen runt 1975. Med tiden, framför allt sedan han byggt hus i Möttvik på Näset i Göteborg i slutet av 70-talet, kom det att bli Magne som höll bandet med fast repetitionslokal - och så är det än idag.
Under 70-talets mitt sjönk bandets aktivitet i takt med Lasse Skoogs tilltagande sjuklighet (diabetes) men det hölls igång trots allt med (ganska regelbundna) repetitioner och (glest förekommande) spelningar. Några medlemmar började spela även i andra band, Anders Winald i Steamboat Stompers, Lasse Elf och Peter Svedholm i Husband Jazzband. Lasse Elf började alltmer gå över från altsax till tenor, Bertil Bergholtz kompletterade klarinetten med sopransax. Halva bandet var i olika omgångar medlemmar i kyrkokörer (Peter S. och Magne är det fortfarande - Peter i Skårskören och Magne i Tynneredskören).
Lasse Skoogs hälsotillstånd förvärrades och han avled 1979, drygt 40 år gammal. Bert hade då nyligen återvänt till Göteborg och fann ett band som var skakat och kanske nära upplösning men samtidigt ett kamratgäng som svetsats samman desto fastare. Man beslöt fortsätta träffas och spela och provade under längre eller kortare tid några olika trumpetare, bl a Lasse Folkerman (på den tiden medlem i Stomp & Komp, senare i Vintage Jazz Big Band) och Lasse Löfstedt (spelade tidigare bl a i Dixie Six), innan Lasse Skoogs gamle skolkamrat Ralph Henrikson (som Bert blivit bekant med genom Moving Big Band där båda spelade unde 80-talet) 1983 blev ordinarie. Vid den här tiden hade Jazzhuset på Erik Dahlbergsgatan i Göteborg sin storhetstid, men det dröjde till mitten av 80-talet innan ”Bertas” hade återfått så pass stabilitet att man vågade sig på att ta dansspelningar där. Då hade bandet dessutom utökats till nio man i och med att Lasse Elf introducerat en bekant från sin yrkesverksamhet, alkoholläkaren och pianisten Bosse Löfgren, då relativt nyinflyttad från Stockholm, där han varit aktiv inom jazz och underhållning sedan 50-talet.
Tant Bertas Jasskapell hade därmed nått fram till den sättning det i princip fortfarande har: tp, as/kl, ts/kl, bars/baskl/bassax, bj, g, p, tu, tr. – Bosse Löfgren visade sig vara förtjust i latinamerikanska rytmer, vilket – inte alldeles oomstritt inom bandet - ledde till att ”Bertas” tog upp ett antal ”karibiska” låtar på repertoaren (t ex ”Jambalaya”, ”Isle of Capri”, ”Oxdragarsång”) och hans färdigheter på dragspel gjorde att bandet kunde återknyta till sina gamla traditioner med dansmusik av andra slag än foxtrot (t ex vals och tango). I en presentation från 1985 sägs att bandet ”kanske har drag av musikkollektiv snarare än av traditionellt dixieband” och att det ”spelar en lättillgänglig, avspänd och dansvänlig musik med rikliga sånginslag och med kollektiv improvisation över ett stabilt komp”.
Ralphs stora kärlek till Billie Holiday ledde till att många av hennes gamla slagnummer (t ex ”Me, myself and I”, ”A sailboat in the moonlight”, ”So little time”), togs upp på repertoaren, och som motvikt mot dessa relativt stillsamma låtar försökte Bert införa mera bullriga och burleska låtar, bl a ur Fats Wallers repertoar (t ex ”I’m gonna sit right down and write myself a letter”, ”Squeeze me”, ”Chicken rhythm”). ”Bertas” befäste sin ställning som ett av de dansvänligaste och gladaste tradjazzbanden i Göteborg och hade relativt gott om spelningar, fortfarande dock mest på privata fester men även på jazzfestivalerna i Göteborg och Kungshamn, SM i gladjazz i Ljungby och på Stampen i Stockholm.
Våren 1986 startade Bert tillsammans trumpetaren och arrangören Rolf Sundby det storband som efter ett tag fick namnet Vintage Jazz Big Band och när medlemmar skulle utses valde Bert för sin del några av Berta-kompisarna, Anders Winald, Bosse Löfgren och Lasse Elf. – I samband med ”Bertas” 25-årsjubileum 1988 gavs kassetten ”En kväll på Jazzhuset” ut och vid 30-årsjubileet 1993 kom den andra kassetten (”kass-två” enlig Anders Winald) ”Trettio år i svängen” (bägge finns numera överförda till "hembrända" cd).
Klarinettisten och sopransaxofonisten Bertil Bergholtz fick mot 90-talets slut allt större problem med hörseln och tvingades till sist sluta spela. Av och till hade klarinettisten och altsaxofonisten i ”Vintage” Peter Hallgren vikarierat för Bertil, och runt år 2000 blev han ordinarie i bandet. Därmed var alla medlemmarna i ”Bertas” mer eller mindre notläsningskunniga och det fanns således möjlighet att börja spela arrangerad musik. Ett antal tryckta och handskrivna arrangemang skaffades och resultatet blev slående, ett helt nytt sound.
Förutom denna utveckling har ”Bertas” på allra senaste åren gett sig in på att framföra gospels i samarbete med kyrkokörerna i Tynnered, Grevegården och Tolered (Magne sjunger i Tynneredskören). Arrangemang skrivna av Rolf Sundby har köpts och övats in och ett antal välbesökta konserter har getts i olika kyrkor med stor framgång.
På grund av Ralphs motstånd mot religion och kyrklighet ersattes han i dessa sammanhang av andra trumpetare, t ex Pelle Wetterlund och Rickard Podgorski, och när Ralph hösten 2004 valde att sluta i ”Bertas”, blev Rickard bandets ordinarie trumpetare. – Tant Bertas Jasskapell vandrade vidare mot nya oanade mål.
I december 2005 gjorde bandet sin första studioinspelning. Den resulterade i cd:n "En salig blandning", TBJCD03, som kom ut i februari 2006 och fick goda recensioner.
I juni 2008 släpptes den cd som spelades in i Tynneredskyrkan i april, "Walking with the King - Gospel och traditionell jazz med Tant Bertas Jasskapell och Tynnereds och Tolereds kyrkokörer", TBJCD04. I juni gjorde bandet och körerna en turné i Nordtyskland och gav bejublade konserter i Greifswald, Lybeck och Hamburg.
Rickard Podgorski gjorde sin sista spelning med bandet i december 2009. Då hade Klas Nilsson redan vikarierat på ett 10-tal spelningar och han kom under 2010 och 2011 att medverka i bandet på ytterligare ca 20 spelningar, men han ville inte ingå som ordinarie medlem och repeterade sällan med bandet. Under våren 2012 började Lasse Folkerman vara med på repetitionerna, och han accepterade från hösten 2012 att vara ordinarie i bandet.
I oktober 2012 avled efter tids sjukdom pianisten Bo Löfgren som spelat med Tant Bertas sedan 1985. Per Ekander som redan hade vikarierat vid några tillfällen blev då ordinarie pianist.
I januari 2014 avled Bertil Bergholtz efter lång tids sjukdom. Han var klarinettist och sopransaxofonist i bandet 1965- ca 2000.
Efter att länge ha kämpat tappert mot sin sjukdom tvingades Lasse Elf under hösten 2015 att sluta spela. Han hade då spelat tenorsax och klarinett i bandet sedan 1969, d v s i 46 år. Han ersattes mot slutet av året av Johnny Korner
Ovanstående text skrevs av Bert till bandets 40-årsjubileum 2003. Den är här uppdaterad.
